håll varandras händer lite för länge

Några utav mina favoritcitat. Källor hittar ni här.

om hur allt egentligen ligger till

Jag brukar inte vara såhär personlig och öppen här, men jag vet att det är så otroligt många fler som lider av liknande saker och då kanske det kan hjälpa lite grann att höra någon annans historia.

Under hela min uppväxt har jag varit smal. Spinkig, antagligen rent av underviktig och ändå kunnat äta precis hur mycket som helst utan att gå upp i vikt. Det var liksom inget jag la den mista tankekraft på. Men man blir ju äldre, man växer och någonstans i högstadiet gick jag snabbt upp en hel del i vikt (var dock fortfarande helt och hållet normalviktig) och då hängde jag själv inte riktigt med. Jag har alltid älskat mat, älskat att laga mat och testa nya saker. När jag inte längre kunde äta obegränsat utan att det gav resultat på min kropp, och med bidrag av vårt samhälles hälsohets, började jag väl sakta men säkert förändra min livsstil, eftersom att jag inte längre kände mig bekväm med hur jag såg ut. Från att aldrig varit speciellt "nyttig" eller tränat övergick jag till att tänka mer och mer på vad jag stoppade i mig och att jag borde röra på mig mer. Allt var väl fortfarande på en rätt normal och hälsosam nivå, men med ett stort kontrollbehov och en dålig självkänsla så gick det så småningom överstyr.

Jag har så svårt att minnas när eller hur allt började, för det har liksom bara växt fram mer och mer. Men jag skulle nog tro att jag började må dåligt för drygt ett år sedan, och sedan eskalerade det ytterligare. Självhatet blev starkare och starkare och så även ångesten när jag åt något som jag ansåg var onyttigt. Det gick nog ett ganska långt tag då jag "bara" hade ångest men inte valde att aktivt göra något åt det. Men sedan övergick det i att jag inte bara skippade det onyttiga, utan ångesten kom liksom vad jag än åt. Jag ville helst av allt laga alla mina måltider själv för att helt och hållet kunna kontrollera vad jag åt och inte åt. Beteendet blir värre och värre och jag började tillslut att svälta mig själv på riktigt. Jag åt mindre och mindre portioner, skippade måltider och åt i princip aldrig ordentlig lunch i skolan osv. Saker som jag njutit så mycket av innan var helt plötsligt det mest ångestladdade och jobbigaste jag visste.

Jag hade massa kompensationsbeteenden, som att ta långa promenader eller springturer på kvällarna för att förbränna det lilla jag ätit. Kaloriräkning är något som jag alltid har varit väldigt emot, eftersom att jag förstod att jag skulle knäckas totalt ifall jag började. "Jag provar en vecka bara, för att se hur det funkar" tänkte jag idiotiskt nog och laddade ned första bästa kaloriräknar-app. Det var otroligt naivt av mig att tro att jag skulle kunna sluta efter en vecka. Istället blev allt otroligt mycket värre och även om jag åt så lite som en fjärdeldel av det man borde få i sig per dag så hade jag mer ångest än någonsin. För det är det som händer när man blir sjuk. Man tror att man ska bli glad bara man går ner några kilo till. Men hur mycket man än skulle gå ner så blir man inte glad sålänge man är kvar i ätstörningen, och man nöjer sig aldrig. Psyket blir totalförstört långt innan man når de sjuka ideal som man strävar efter. Kaloriräkningen gjorde även så jag mådde dåligt över i princip allt jag åt. En banan, en avokado, ett glas juice. Sådana saker som brukar klassas "nyttiga" blev helt plötsligt kaloribomber i mina ögon.

Mina ätstörningar har gått i perioder, då jag ibland mått ganska bra och ibland väldigt dåligt. Vissa veckor kunde mitt liv bli helt upptaget av att tänka, planera och kontrollera vad jag skulle äta och inte äta. När jag skulle träna för att bli av med extra kalorier (som inte ens fanns då jag ofta låg ca 1000 kcal under mitt rekommenderade intag) och framförallt hur jag skulle dölja allt för min omgivning. Allt det här gick ut över mitt liv på olika sätt och jag kunde inte sova på nätterna, orkade ingenting och hade väldigt mycket huvudvärk, frös konstant och var svimfärdig och darrig i princip varje dag. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och min mens försvann pga näringsbrist. Allt detta bara för att bli lite smal.

Varje dag var som en kamp mot mig själv. En del av mig ville bli bra igen, ville kunna leva utan att all min tankekraft gick åt till mat- och kroppsångest. Men en starkare del slog alltid tillbaka med att jag fortfarande ville bli smal och ha kontrollen, eller att jag inte var tillräckligt sjuk för att berätta om det och få hjälp. Det är nog en av de största anledningarna till att jag höll allt för mig själv så länge; att jag inte kände att jag var så sjukligt smal att jag kunde säga till folk att jag hade ätstörningar, och att jag skämdes. Men det är inte där sjukdomen sitter. Sjukdomen sitter i psyket och då spelar det ingen roll ifall man bara är på gränsen till underviktig eller rent av normalviktig.

En kväll berättade jag allt för min bästa vän. Jag orkade inte längre och allt var påväg att gå rent ut sagt åt helvete. Även om den kvällen blev ett konstant hetsgråtande från min sida så kändes det så otroligt mycket bättre efteråt. För halva grejen var ju att bära allt det här tunga själv, inom mig. Dölja allt för att ingen skulle kunna ta kontrollen ifrån mig. Nu vet folk i min närhet, speciellt mina närmsta, och det är så himla hjälpsamt. Jag insåg att livet är inte värt att kasta bort på kroppsfixering och ätstörningar. Det finns hjälp att få och det finns så himla mycket annat bra att lägga fokus på. Men vi lever i ett ätstört samhälle där vi hela tiden präglas av bantning, dieter, hälsohets och skönhetsideal. Men det är inte värt att leva som jag gjort, inte någonstans. Det är just därför jag, trots mycket tvekande, delar med mig av det här. För att det är så många där ute som lider av samma sak eller är påväg in i en ätstörning. Det finns så sjukt mycket bättre saker att bry sig om.

Idag mår jag bättre, men jag skulle inte säga att jag är helt fri. Det går fortfarande dagar då självhatet och ångesten dominerar och jag tänker fortfarande onödigt mycket på vad jag stoppar i mig. Men, det känns lite bättre och jag vet att varje kommande dag är ett steg framåt. En dag ska jag vara helt fri från den här skiten, det vet jag.

om bildstölder osv

Igår kväll började jag googla runt på bildadresser till bilder jag lagt upp på internet. Då kunde jag se på vilka andra ställen på internet som bilderna fanns. Och jag överdriver knappt när jag säger att mina bilder fanns i princip överallt. På bloggar, på tumblr, som avatarer på youtube och andra forum, på facebook. Först tyckte jag väl att det var lite roligt och coolt att så många faktiskt gillar bilderna, och att dom fanns på så otroligt många ställen över hela världen. Men när jag började tänka efter så tyckte jag inte att det var så roligt längre. Många bilder hade hundratals och till och med tusentals likes eller notes. Mina bilder. Och har någon bett om lov för att få lägga upp mina bilder? Har jag fått någon cred för att folk har tagit mina bilder? Nej, inte en enda. Vissa hade använt källhänvisningar som weheartit eller tumblr, men många hade inte ens skrivit ut någon källa. Många har dessutom "förstört" bilderna genom att skriva över en massa quotes på typ spanska.

Det känns så tråkigt att folk så enkelt kan sno någon annans bilder, och inte ens tänka på att någon faktiskt har tagit bilderna till en början. Att jag kanske har kämpat för att få till den där perfekta bilden som jag blev så nöjd med. Och visst är det kul att folk gillar bilderna och att dom får massor med uppmärksamhet, men inte när det är någon annan som får cred för mitt arbete.

När jag twittrade om det här igår så fick jag massor av reaktioner av folk, och många tyckte att jag borde anmäla dom som tar bilderna eller helt enkelt skicka en faktura och kräva pengar. Men liksom, jag kan ingenting om polisanmälningar eller fakturor och sånt. Och det är inte lätt att ha full koll på vad jag har förr rättigheter osv. Jag vet inte vad jag ska göra när jag hittar mina bilder på andras sidor. Man tycker ju att man ska kunna lägga upp bilder på sin egen blogg och att folk ska acceptera att det är just mina. Men det är väl problemet med internet, att man inte kan få ha sina saker i fred.

Så snälla ni, använd i första hand era egna bilder. Och ifall ni vill lägga upp inspirationsinlägg med bilder från tumblr och weheartit, för det vet jag att många gör och det har jag själv också gjort, tänk på att man alltid måste ha både tillstånd från fotografen och källhänvisning. Man kan inte bara ta någons bilder och sen referera till weheartit.

Jag vet att jag inte är ensam om att råka ut för det här. Det händer varje dag och hela tiden och någon kanske har tagit era bilder också utan att ni ens vet om det. Därför tyckte jag att det var viktigt att ta upp det här. Och efter allt klagande så måste jag få tillägga att det finns människor som frågar om de får låna mina bilder (med en källhänvisning till min blogg eller mitt namn) för att de gillar bilderna och kanske vill tipsa om min blogg. Det här inlägget är inte på något sätt menat till er, ni är underbara och jag blir superglad varje gång någon vill tipsa om min blogg.

Här under ser ni tre exempel på vart mina bilder eller bilder på mig har använts. Fler finns här: 1, 2, 3, 4, 5, 6.

maj

Maj handlar om att göra allt för första gången. Det handlar om att ta första doppet och känna det fortfarande kalla vattnet mot kroppen, känna solen bränna mot axlarna och få den första bikiniranden. Det handlar om de första middagarna ute på altanen. De första grillkvällarna och picknickarna. Det handlar om att gå på den första grönan-konserten för i år och höra musiken dunka långt in i hjärtat och tänka att här ska vi leva många gånger i sommar. Se solen gå ner över mälaren och betala sextio kronor för ett enda åk i Insane. Men allt känns så värt och så bra för snart är det sommar på riktigt.

det finns alltid nåt äkta att hålla fast vid

känner ingen mening med att skriva vad alla plagg är ifrån, men om ni undrar över nåt så är det bara att fråga!

Idag har jag och Emma fortsatt vår numera söndagstradition, att åka in till stan och äta chicken nuggets vid vattnet. Det var rätt kallt idag och blåste en massa, så efter en stund så gick vi tills waynes istället och drack vanlijlatte. På vägen hem spenderade vi de cirka tjugo minuterna tills bussen gick på att fotografera varandras outfits. Och ja, jag kan försäkra er om att folk stirrade och antagligen tyckte att vi såg skitdumma ut.

Den här veckan har varit ganska bra. Väldigt mycket bättre än veckan innan. Jag försöker börja inse att livet är så mycket mer än ledsna dagar, ångest, kroppsfixering och tårar. Livet är att sitta på caféer i timmar, känna den första vårsolen värma ansiktet, kramar, att åka berg-och-dal-bana, sommarkvällar, te, fina sms och fina kommentarer och att faktiskt göra det man älskar mest av allt.

dom har ingen aning om hur det känns, att inte veta vad som är fel

"Kvällar är alltid svårast. Dom där känslorna kommer krypandes och du vet inte vart du ska ta vägen. Du vet varken ut eller in, rätt eller fel. Du bara sitter där och stirrar ut i tomma intet, väntar på att någon ska rädda dig. Väntar på att natten ska vara över och att alla andra ska vakna. Du klarar inte av att vara den enda vaken, den enda levande, den enda ensam."

Det här är ett utdrag från något jag skrev för några månader sedan. Är så glad att jag inte mår sådär längre. Visst, saker går upp och ner hela tiden men ändå känns det som att så mycket har blivit bättre. Jag känner mig gladare och säkrare och det är jag så tacksam för. 

♥

Det här är Johan.
Han var en utav mina ledare på världens bästa konfirmationsläger, läger tre.
Han drogs med i en lavin i Schweitz i onsdags.
Han skulle ha fyllt tjugo i fredags.
Det är sjukt hur snabbt ett liv kan dras ur någons händer,
och jag kan fortfarande inte förstå.

när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig "du är värd att dö för"

En gammal text som trogna bloggläsare säkert redan har läst, men den har fått lite ändringar så jag tänkte lägga upp den igen.

Jag klev in i den tysta, näst intill tomma kyrkan. Hela den stora byggnaden ekade av tomhet. Tomheten efter att någon du älskat gått bort. I taket fanns målningar, på väggarna satt guldpläterade ljusstakar. Jag brukade tycka att kyrkor var mysiga, men nu var det bara en tjock, obehaglig dimma runt omkring mig. Jag satte mig ganska långt bak, på en av de kalla träbänkarna. Prästen hälsade alla välkomna, och började tala om jorden, himlen och människorna. Talet var obegripligt för mig. Det var som en mur mellan mig och omvärlden, jag kunde inte höra, inte se dem. Jag hade annat i som snurrade i huvudet. Blicken klarnade  tillslut och jag blickade fram mot altaret. Allt var så fint, rosor, liljor, och massor av tända ljus. Varje blombukett hade ett sidenband virat runt sig. Ett sidenband med text på. ”Vi ses i Nangiala” stod det på en av buketterna. Den var från oss och mormor. Och det skulle vi göra. Tiden fram tills dess skulle nog vara lång och tung, men en vacker dag skulle vi faktiskt ses igen. Jag gick med tunga steg fram till kistan. La med försiktig hand, som om du fortfarande andades, en röd ros på kistan. På orgeln spelades ”What a wonderful world”. Men det var ingen underbar värld. Världen var orättvis, du skulle inte ha behövt dö än. Alla vackra minnen flög förbi i mitt huvud likt en film. De där soliga dagarna när jag och min kusin fick följa med dig ut i hönsgården. Vi var så små då, förstod ingenting och vi hade inga bekymmer. Vi fick hålla det små ljusgula, fluffiga kycklingarna. Vi pekade ut dom sötaste, som skulle vara som våra egna. Jag minns hur vi satt och bläddrade i Guinness Rekordbok tillsammans, och förundrades av alla galna rekord. Såhär i efterhand minns man ju bara allt det där fina. Allt som var bra och allt som man kommer sakna. Men det var inte alltid bra. Trots allt så var samtidigt arg på dig. Arg för att du valde flaskan före oss och arg för att du drack bort det lilla du hade kvar av ditt liv. Du hade kunnat få ut så mycket mer av dina sista år. 


Jag hade aldrig varit på en begravning tidigare och hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att det skulle vara så här svårt. Allt var tungt och mörkt och meningslöst. Tårarna rann, näsdukarna tog en efter en slut och mina ögon var rödgråtna och svullna. Jag blickade ut genom de färgade glasfönstren. Solens strålar nådde in i den annars rätt mörka kyrkan, träffade mitt ansikte och jag tvingades att kisa för att inte nysa. Jag nyser så lätt av för starkt ljus. Även fast solen sken så var det kallt och rått ute. December hade trots allt börjat, och den första snön skulle komma snart. En värkande smärta kändes inom mig när jag tänkte på att julen skulle firas utan dig. Jag som redan hade köpt dig en julklapp, vem skulle nu få den? Det var så svårt att förstå att du bara var borta. Rentav omöjligt. Jag torkade bort en sista tår och sedan, lika tom som en av dina urdruckna flaskor stegade jag ut ur kyrkan.

om att välja rätt, börja gymnasiet och inte tappa kontakten

Fick en anonym fråga som jag tänkte besvara så gott jag kan.

"Hej Alma!

Jag är livrädd för att tappa kontakten med mina kompisar i grundskolan nu när jag ska börja gymnasiet nästa år.. Jag är också rädd att börja gymnasiet och tycker att det är väldigt svårt att välja.. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor och jag tycker att natur verkar sjuuuukt tråkigt.. Vad är dina tips för att inte tappa kontakten med sina vänner och hur gör man det rätta valet till gymnasiet?"

Jag kan ju börja med att säga att jag kände exakt likadant innan jag skulle börja gymnasiet. Och det blev inte bättre av att alla sa olika. Vissa sa att gymnasiet var det bästa som hänt dom, medan andra sa att man skulle ta vara på sista tiden i grundskolan för sedan skulle det bara bli värre och värre. I somras så ville jag så himla gärna spola fram tiden en halvår eller något, för att se hur allt hade blivit. Vad jag hade hamnat i för klass, om jag trivdes och om jag fortfarande hade kontakt med mina gamla vänner. Nu har det gått ett halvår ungefär, och jag kan väl säga att det har gått ganska bra.

Jag har lyckats hålla kontakten med min bästa vän Emma väldigt bra iallafall, tycker jag. Vi lyckas ses minst en gång i veckan och ifall det blir mer sällan än så så hinner jag sakna henne alldeles för mycket. Vi bor rätt nära varandra, så det är enkelt att bara komma över till varandra ett tag. Bara prata, se hur allt är och bara vara. Det är bara vissa vänner jag kan vara så med, liksom inte behöva ha en massa aktiviteter eller något utan bara vara. Vi pratar också i telefon nästan varje dag, och det tror jag bidrar en hel del till att vi håller kontakten. Ibland pratar vi inte ens om något speciellt, utan ringer väl mest för att det känns mindre ensamt om man har någon annan ensam i luren. Ett exempel är väl när Emma tittar på TV och ringer mig för att det blir paus. Vi pratar ett tag, men sedan blir hon väldigt frånvarande och då inser jag att tv-programmet har börjat igen. Haha det händer ca varje gång vi pratar i telefon. En del andra vänner jag har ser jag tyvärr lite för sällan nuförtiden. Men man får försöka hinna med, och kanske inte vara så spontan längre utan planera in saker. Sleep-overs, middagar, fika. Bara att man ses en stund kan göra mycket. Och jag tror att om man är riktigt bra vänner så spelar det ingen roll ifall det råkar gå några veckor innan man ses. Då hinner man längta efter varandra ordentligt och kan ha riktigt roligt när man väl ses.

Så mina tips är väl att försöka planera in tider att träffas. Självklart kommer både du och dina kompisar att träffa nya människor i och med att man byter skola och klass, men så länge man fortfarande tar sig tid att ringa, träffas och umgås precis som innan så kommer det gå bra. För om man är riktigt bra vänner så tror jag att man alltid hittar lite tid för varandra trots plugg och annat som står i vägen.

Och angående gymnasievalet så var jag nog ganska säker från början. I åttan började jag kolla runt och då tänkte jag gå natur med inriktning foto. Men när jag tänkte efter så hatar jag matte och NO och sånt, så då kollade jag väl runt lite till och bestämde mig för estet/media. Det passar mig hur bra som helst. Det är väldigt brett, vi håller på med foto, film, photoshop, illustrator och annat roligt, men har samtidigt alla "vanliga ämnen" som svenska, matte, samhällskunskap osv. Det är ju en väldigt praktisk linje men samtidigt högskoleförberedande vilket är väldigt bra. Jag tycker att du ska välja det som du tycker verkar roligt. Om man inte tycker det är roligt eller intressant, då kommer man aldrig orka vara engagerad och då blir det helt enkelt inte bra. Så om du tycker natur verkar sjukt tråkigt så är nog mitt tips att helt enkelt inte välja det. Många som inte riktigt vet vad dom vill bli väljer ju Sam. Ifall du är intresserad av media så kan du ju välja sam-media eller estet/media. Men jag måste bara säga att sam-media innehåller väldigt lite media (ingenting första året?) och estet/media innehåller väldigt mycket media.

Men som sagt, ta det som DU är intresserad av och tycker är roligt. Det är ju i slutändan just du som ska gå till skolan i tre år och stå ut med det. Bry dig inte om vad andra säger om gymnasiet eller linjen du funderar på. Jag hörde massa negativt om Täby Enskilda innan jag började där men nu är jag hur nöjd som helst. Och känn inte att du MÅSTE välja rätt nu. Om du väljer "fel" så kan man alltid läsa upp ämnen. Man behöver inte känna sig låst till att välja ett speciellt yrke bara för att man väljer en speciell linje. Ta det som verkar roligt så tror jag att det blir bäst.

Haha det här blev ju lite långt och osammanhängande, men jag hoppas du fick något slags svar iallafall, kram!

årsresumé för 2012

I januari åt jag satsiga frukostar med massor av frukt. Jag var på twitterträff med Ctina, Sara och Towe och vi satt mest på mc donalds och skrattade. Fotade mina fina, Evelina, Elin och Emma. Emma och jag tyckte att idrottdagen i skolan var onödig och gick ut med hundarna istället. Jag hann ta en hel del fina bilder på Emma och hennes hund Tilda, innan hon var tvungen att avlivas senare på våren. Är så himla glad att jag hann ta dom där bilderna.

I februari fyllde jag sexton och fick typ trettiosex kokosbollar i present. En av dom fick jag dessutom upptryckt i ansiktet. Jag plockade fram pappas gamla analoga pentax men lyckades ta fler bilder på den än med den. Var på skidresa och spelade sällskapsspel. Snön började smälta bort i Stockholm och jag var glad. 

Emma och jag tog massa fina och gosiga bästa-vänner-bilder. Får aldrig nog av såna. Gjorde goda sallader med kyckling och avocado. Hade yttligare en twitterträff, men Sara, Towe och Tilda. Har för mig att det här var en ganska bra månad. 

Det var riktigt varmt redan i april, och vi gick i kortärmade tröjor och converse. Jag var såklart tvungen att åka in till kungsträdgården och fotografera körsbärsträden, som resten av Sverige. Fotograferade Emma i vårsolen och fick en hel del fina bilder. Jag var också på kryssning med släkten och hade det trevligt. 

Hittade knappt några bilder från Maj. Av det lilla som fanns så kan jag väl lista ut att jag var på skolbal och alla var så himla fina i klänningar, höga klackar och lösögonfransar. Update: Elin skrev till mig nu och talade om att vi var i Berlin i Maj, haha! Har alla dom bilderna i en annan mapp, det var därför jag glömde bort det helt och hållet. Jag var som sagt i Berlin med min tyskagrupp över en helg och hade det väldigt bra!

Med juni kom också sommaren och sommarlovet. Efterlängtat som bara den men samtidigt var det otroligt sorgligt att lämna klassen och allt man levt med de tre senaste åren. Det blev både gråt- och kramkalas i mängder. Första veckan av sommarlovet var nog det bästa. Gjorde saker varenda dag och umgicks med så mycket bra människor det bara gick. Badade, solade, dygnade, skrattade, pratade. Var i örebro när det är som finast, tog cykelturer bort till brottet för att ta morgondopp. Badade massor som vanligt. Det är helt klart det bästa med sommaren. 

Åkte till Österrike med familjen och mina ögon gjorde i princip ont för att det var så fint. Vi bodde i Zell Am See, världens mysigaste lilla stad. Åt alldeles för mycket under den resan och var ständigt mätt. Fick bra fototillfällen uppe i alperna och badade en hel del även här. 

Sista sommarlovsmånaden kom och jag var väl både förväntansfull och livrädd över att gymnasiet snart skulle börja. Försökte ta vara på de sista veckorna och fotograferade ganska mycket. Hade sleepover med Emma, Isabella och Hannah vilket tyvärr händer alldeles för sällan numera. 

Hösten kom och gymnasiet började. Det var inte alls sådär farligt som jag trodde att det skulle bli, och jag blev faktiskt väldigt nöjd. Ellen fyllde år och vi gjorde världens godaste glassbomb. Köpte ny kamera och Emma fick bli försöksmodell på en gång. Tog några bilder på fina Vendela under fotolektionen också. Jag och Ellen köpte våra dr. martens och dom har jag väl använt nästan varje dag sen dess. 

Fotograferade fina Olivia och Ellinor. Vi påbörjade vårat första riktiga filmprojekt i skolan och spelade in en reklamfilm. Tog en ny favoritbild på Lisa, väldigt spontant men blev så nöjd ändå. Var hundvakt åt mopsen Tryggve. Hade ännu en twitterträff, med Towe, Sara och Clara denna gång. Det är Clara på bilden, när vi av någon anledning satt utanför Max och drack lyxshake fast det var iskallt ute. Ganska bra månad trots att det mest var kallt och mörkt. 

Tycker inte alls om november i vanliga fall. Allt är mörkt och kallt och jag blir bara deppig och trött. Ska väl inte säga att jag inte var det i år, men jag fick ändå in en del roliga saker som lyste upp lite. Tog fler bilder på Lisa på lektionen, även den under med händerna är tagen i skolan. Jag och Emma firade Evelina med överaskningsbowling och så var jag på fotomässan med Sara. Var också på en liten fototräff efter fotomässan som Michaela och Ottilia ordnande. Den elfte november var jag extra glad, för då såg jag Markus Krunegård på Cirkus och det var helt magiskt. 

December kom och snön kom. Den höll ända från början av december till julafton, och ligger fortfarande kvar. Det är jag väldigt glad över. Var i Örebro och fotograferade Ellen vid björkarna, hade advents-sleepover med mina fina. Färgade håret rött och blev med lugg. Sen hela den här jul-biten men det får ni kanske se mer utav senare. 

Vilken månad gillar ni mest?

Slutligen så tycker jag att 2012 har varit ett ganska bra år. Det har hänt mycket och jag har varit med om en massa nya grejer. Bra helt enkelt. Men 2013 ska bli ännu bättre. 

tell me everything will be okay

Försöker överleva alla gråa, enformiga och kalla dagar så gott som möjligt. Orkar ingenting och livet går på repeat hela tiden. Kämpar mig upp på morgonen, tar bussen till skolan, kommer hem, äter, pluggar, sover. All energi försvinner väl i takt med att höstmörkret kommer. Försöker värma upp mig på något sätt med hjälp av massage, te i mängder och tända ljus. I kväll ska jag försöka sova tidigt (vilket jag säger ca varje kväll men aldrig lyckas) så att jag kan bli någorlunda utvilad någon gång.

sjuttiotvå dagar av längtan

I morgon är det den elfte november. Jag har längtat efter den söndagen i hela sjuttiotvå dagar. Det var sjuttiotvå dagar sedan jag bokade biljetter. Sjuttiotvå dagar av nedräkning. I morgon kväll ska jag få se Markus Krunegård live på Cirkus. Har längtat så himla mycket och nu är det bara en enda dag kvar. Det kommer bli en sån himla bra söndagskväll.

viktigt om ätstörningar osv

Min fina vän Olivia har tagit ett jävligt stort steg att helt öppet skriva om sina ätstörningar på sin blogg. Jag tycker att det är ett väldigt viktigt ämne, pga att så många unga idag har så skeva ideal och inte är nöjda med sig själva. Så många i våran ålder som slutar äta och börjar hata sig själva. Så läs för guds skull detta inlägg som hon skrev, så att inte ni gör samma misstag.

Det som gör er lyckliga respektive olyckliga

Vill bara tacka först för alla svar jag fick in, verkligen jättefint! Utan er hade det inte blivit så mycket av detta inlägg.

Ni älskar att skratta så mycket så att det känns i magmusklerna. Ni älskar känslan efter träning. Någon av er tycker om att steka plättar på vedspisen när det är grått och regnigt ute. Fina vänner, fotografering och youtube får er glada. Någon av er skrev "när ens lilla kattunge är så glad över att du kommer hem så hon inte vet vart hon ska ta vägen, om hon ska gosa eller busa då blir man glad ändå in i själen" och det tyckte jag var väldigt fint. Någon av er blir glad när ni får en kram av er finaste pojkvän, eller varför inte en kyss i pannan. När man köper nya fina kläder och skor. Känslan efter att det gått bra på en tävling. När man lyckas få bra betyg. När en pojke skickar fina meddelanden till en och av en känsla som gör att jag blir fnittrig i magen när jag tänker på honom. Få något man länge velat ha. Komlimanger. 

Någon utav er blir ledsen av att man inte riktigt vet vad som händer omkring en. Ni ogillar känslan av att någon går bakom ryggen på en, eller när ni blir svikna. När ni är hungriga, misslyckas eller tvingas hålla ett föredrag inför klassen. När folk man bryr sig om blir irriterad på en. Mobbning och virus på datorn. Ni hatar otrohet. När mobilen dör.

Ni blir glada av sovmorgonar och kroppsvärme. Ni älskar alla färgglada träd på hösten. Att baka, bli uppskattad och långa kramar. Ni älskar att köpa nya fina saker. Även att ge bort saker och se hur glad personen du ger dem till blir. Känslan av att ha valt rätt. Att få ge julklappar till sina nära och kära. När man får se finfina solnedgångar. Ni tycker om fina vänner som bryr sig och twittervänner. Leenden och snällt bemötande. När man lyckas ta en riktigt, riktigt bra bild. Ni gillar godmorgon- och sovgottsms. När man precis gjort klart ett skolarbete. När någon märker att man köpt nya kläder och säger att de är fina.

Ni blir ledsna av att vara sjuka, stressade och ha ont. Gräl, bråk och kompisar som beter sig dåligt. Även galna tankar om otrohet och svek gör er ledsna. Ni tycker inte om när spotify premium tar slut och likaså all musik i mobilen. Prov, läxor och dåligt väder får er på sämre humör. När kroppen strejkar och inte vill träna som man vill. Någon av er blir ledsen av att inte kunna träffa sina fina twittervänner. Ni blir ledsna av att inte kunna ha ert favoritplagg längre. Besvikelse och lögner. Mensvärk och när folk  pratar illa om ens favoritartist.

Någon av er älskar sin nya klass som har blivit så bra. Även musik som lyser upp vardagen, fina myskvällar med gosiga vänner, pussar och varma tröjor. Någon utav er älskar att somna i månskenet. Ni älskar även familjemys, musik och dans. Någon av er älskar när det är kyligt, och solen tittar fram och värmer ens ansikte. Fina minnen, Gangnam Style och bilder med en sån där fin känsla i. "Jag blir även glad utav min pojkvän, inte av att han gör stora romantiska gester, för det gör han inte utan när han gör små saker som visar att han älskar mig. Kan vara att han utan att jag ber han lägger sig och smeker mitt ansikte och bara myser eller kommer och kramar mig hårt och länge" skrev någon. Att få ett bra provresultat på något du pluggat riktigt hårt inför. Att mysa. När man inser att allt kommer bli bra tillslut.