Follow

2014/04/08

om hur allt egentligen ligger till

Jag brukar inte vara såhär personlig och öppen här, men jag vet att det är så otroligt många fler som lider av liknande saker och då kanske det kan hjälpa lite grann att höra någon annans historia.

Under hela min uppväxt har jag varit smal. Spinkig, antagligen rent av underviktig och ändå kunnat äta precis hur mycket som helst utan att gå upp i vikt. Det var liksom inget jag la den mista tankekraft på. Men man blir ju äldre, man växer och någonstans i högstadiet gick jag snabbt upp en hel del i vikt (var dock fortfarande helt och hållet normalviktig) och då hängde jag själv inte riktigt med. Jag har alltid älskat mat, älskat att laga mat och testa nya saker. När jag inte längre kunde äta obegränsat utan att det gav resultat på min kropp, och med bidrag av vårt samhälles hälsohets, började jag väl sakta men säkert förändra min livsstil, eftersom att jag inte längre kände mig bekväm med hur jag såg ut. Från att aldrig varit speciellt "nyttig" eller tränat övergick jag till att tänka mer och mer på vad jag stoppade i mig och att jag borde röra på mig mer. Allt var väl fortfarande på en rätt normal och hälsosam nivå, men med ett stort kontrollbehov och en dålig självkänsla så gick det så småningom överstyr.

Jag har så svårt att minnas när eller hur allt började, för det har liksom bara växt fram mer och mer. Men jag skulle nog tro att jag började må dåligt för drygt ett år sedan, och sedan eskalerade det ytterligare. Självhatet blev starkare och starkare och så även ångesten när jag åt något som jag ansåg var onyttigt. Det gick nog ett ganska långt tag då jag "bara" hade ångest men inte valde att aktivt göra något åt det. Men sedan övergick det i att jag inte bara skippade det onyttiga, utan ångesten kom liksom vad jag än åt. Jag ville helst av allt laga alla mina måltider själv för att helt och hållet kunna kontrollera vad jag åt och inte åt. Beteendet blir värre och värre och jag började tillslut att svälta mig själv på riktigt. Jag åt mindre och mindre portioner, skippade måltider och åt i princip aldrig ordentlig lunch i skolan osv. Saker som jag njutit så mycket av innan var helt plötsligt det mest ångestladdade och jobbigaste jag visste.

Jag hade massa kompensationsbeteenden, som att ta långa promenader eller springturer på kvällarna för att förbränna det lilla jag ätit. Kaloriräkning är något som jag alltid har varit väldigt emot, eftersom att jag förstod att jag skulle knäckas totalt ifall jag började. "Jag provar en vecka bara, för att se hur det funkar" tänkte jag idiotiskt nog och laddade ned första bästa kaloriräknar-app. Det var otroligt naivt av mig att tro att jag skulle kunna sluta efter en vecka. Istället blev allt otroligt mycket värre och även om jag åt så lite som en fjärdeldel av det man borde få i sig per dag så hade jag mer ångest än någonsin. För det är det som händer när man blir sjuk. Man tror att man ska bli glad bara man går ner några kilo till. Men hur mycket man än skulle gå ner så blir man inte glad sålänge man är kvar i ätstörningen, och man nöjer sig aldrig. Psyket blir totalförstört långt innan man når de sjuka ideal som man strävar efter. Kaloriräkningen gjorde även så jag mådde dåligt över i princip allt jag åt. En banan, en avokado, ett glas juice. Sådana saker som brukar klassas "nyttiga" blev helt plötsligt kaloribomber i mina ögon.

Mina ätstörningar har gått i perioder, då jag ibland mått ganska bra och ibland väldigt dåligt. Vissa veckor kunde mitt liv bli helt upptaget av att tänka, planera och kontrollera vad jag skulle äta och inte äta. När jag skulle träna för att bli av med extra kalorier (som inte ens fanns då jag ofta låg ca 1000 kcal under mitt rekommenderade intag) och framförallt hur jag skulle dölja allt för min omgivning. Allt det här gick ut över mitt liv på olika sätt och jag kunde inte sova på nätterna, orkade ingenting och hade väldigt mycket huvudvärk, frös konstant och var svimfärdig och darrig i princip varje dag. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och min mens försvann pga näringsbrist. Allt detta bara för att bli lite smal.

Varje dag var som en kamp mot mig själv. En del av mig ville bli bra igen, ville kunna leva utan att all min tankekraft gick åt till mat- och kroppsångest. Men en starkare del slog alltid tillbaka med att jag fortfarande ville bli smal och ha kontrollen, eller att jag inte var tillräckligt sjuk för att berätta om det och få hjälp. Det är nog en av de största anledningarna till att jag höll allt för mig själv så länge; att jag inte kände att jag var så sjukligt smal att jag kunde säga till folk att jag hade ätstörningar, och att jag skämdes. Men det är inte där sjukdomen sitter. Sjukdomen sitter i psyket och då spelar det ingen roll ifall man bara är på gränsen till underviktig eller rent av normalviktig.

En kväll berättade jag allt för min bästa vän. Jag orkade inte längre och allt var påväg att gå rent ut sagt åt helvete. Även om den kvällen blev ett konstant hetsgråtande från min sida så kändes det så otroligt mycket bättre efteråt. För halva grejen var ju att bära allt det här tunga själv, inom mig. Dölja allt för att ingen skulle kunna ta kontrollen ifrån mig. Nu vet folk i min närhet, speciellt mina närmsta, och det är så himla hjälpsamt. Jag insåg att livet är inte värt att kasta bort på kroppsfixering och ätstörningar. Det finns hjälp att få och det finns så himla mycket annat bra att lägga fokus på. Men vi lever i ett ätstört samhälle där vi hela tiden präglas av bantning, dieter, hälsohets och skönhetsideal. Men det är inte värt att leva som jag gjort, inte någonstans. Det är just därför jag, trots mycket tvekande, delar med mig av det här. För att det är så många där ute som lider av samma sak eller är påväg in i en ätstörning. Det finns så sjukt mycket bättre saker att bry sig om.

Idag mår jag bättre, men jag skulle inte säga att jag är helt fri. Det går fortfarande dagar då självhatet och ångesten dominerar och jag tänker fortfarande onödigt mycket på vad jag stoppar i mig. Men, det känns lite bättre och jag vet att varje kommande dag är ett steg framåt. En dag ska jag vara helt fri från den här skiten, det vet jag.

32 kommentarer:

  1. du är så JÄVLA BRA ALMA <333

    SvaraRadera
  2. shit va grym du är, så stark!!! <333

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3<3 tusen tack snälla du!! betyder så mycket!

      Radera
  3. går igenom samma sak nu men har inte riktigt vågat berätta för någon. gillar inte att behöva be om hjälp då det känns som att ingen egentligen bryr sig. det hjälper dock att veta att man inte är ensam, så tack för att du skrev detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3<3<3 du kan alltid maila almasfoto@live.se ifall du behöver skriva av dig. kram

      Radera
  4. Du är så jävla stark som verkligen delar detta med ALLA nu såhär som du gjort. Jag tror att det är många som behöver det i dagens helt vrickade samhälle. Du äger Alma.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så otroligt mycket verkligen, det betyder så mycket. Kram <3

      Radera
  5. Jag blir så ledsen av dessa kroppsideal som konstant påverkar oss i vår vardag. Ännu mera ledsen blir jag av att läsa sånt här, när det verkligen har gått för långt. Jag själv är också mån om vad jag äter, speciellt eftersom jag inte kan träna här i London pga olika anledningar (benhinneinflammatiom etc) och då tänker man ännu mer på det, vilket jag hatar. Men samtidigt har jag gått upp en massa sen jag slutade jogga och jag ser en skillnad i spegeln som får mig att hata hur jag ser ut och jag hatar att jag hatar mig själv.

    I nian hade jag en bästa vän som berättade exakt samma historia för mig som du gör nu. Jag hade märkt det så smått i skolan att hon knappt tog någon mat alls och att hennes hår blev allt tunnare. När jag frågade fick jag bara snäsningar tillbaka eller tomma ursäkter - tills en dag då hon tillslut berättade för mig. Jag var så otroligt tacksam när hon gjorde det, och glad för att hon vågat berätta. Och det är jag för din skull också Alma! Ett stort steg på vägen i återhämtningsprocessen är att prata ut om det och det var starkt gjort av dig. För trots att man tror att ensam är stark, så klarar man inte hela resan helt själv. Stå på dig mot dem hemska ätstörningarna för jag är säker på att du kommer att klara det.
    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir precis som du så himla ledsen av sånt här. Det ska inte behöva finnas i någon form hos någon. Du är jättefin som du är, men det hoppas jag att du redan vet. Tusen tack för de fina orden, det värmer verkligen. Massor av kramar <3

      Radera
  6. Jag blir så sjukt upprörd över att sådant här ens får hända, det är helt obeskrivligt hemskt och orättvist.
    Du är så jäkla stark som berättar om det då många tyvärr inte vågar det själva och du hjälper ju dem andra utsatta också genom detta inlägg.
    Asbra, Alma, du äger. Massa styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig, ingen förtjänar ju egentligen att må såhär över sig själv och sin kropp. Tack så otroligt mycket för det du skriver, det betyder verkligen. Kram <3

      Radera
  7. Åh vad ont det gjorde att läsa detta, men så otroligt starkt av dig att berätta. Fina fina du, sjuka ideal och smalhets ska inte förstöra dig. Du kommer ta dig igenom det här (och verkar ju vara på väg!), det är jag helt säker på. Du är grym!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3<3<3 Tack fina fina du, delta betyder massor. kram

      Radera
  8. Jag blir lika fascinerad varje gång jag ser hur många som drabbas av detta. Jag hade själv anorexi för drygt ett år sedan. Och jag förväntade mig inte att inse att av de få bloggar jag följer skulle jag inse att två av dessa själva har haft en ätstörning. Jag kände mig så ensam när jag var sjuk, och nu inser jag hur många som lider av detta. Det är inte okej. Hur vi plågar oss själva för att bli av med ett hat som inte försvinner.

    Fortsätt kämpa Alma. Du är starkare än samhällets förvridna ideal. Jag känner igen mig helt i din historia. Den matchar min nästan på pricken. Att helt kunna glömma de kaloritabeller som etsats sig fast i minnet kanske inte kommer hända, men man kan lära sig ignorera dem igen. Äta och leva även om det är svårt. Vårt värde sitter inte i våra kilon. Skelett är inte vackra. Den insikten jag tror vi alla anorektiker kommer till för eller senare är ju att det inte är värt det. Inget känns bättre. Självkänslan ökar inte. Man blir aldrig nöjd.
    Då handlar det bara om att ha kraften att slå tillbaka.

    Det går att slå tillbaka. Det går att vinna över monstren.
    jag tror på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad klok och fin du verkar. Ja, som du säger så är det så otroligt många som lider av liknande saker fast man då och då trott att man varit ensam. Du har så rätt, verkligen ingenting blir bättre av att svälta sig. Jättemycket tack för dina ord, det betyder otroligt mycket. Kram. <3

      Radera
  9. åh fina fina du Alma!!! Du är så himla bra för den du är glöm aldrig det. Det är sjukt hur vårt samhälle är med alla dessa sjuka ideal. Man spyr på det! Kämpa på fina du!!!! <3 kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3<3<3 du med! tusen tack fina du. kram

      Radera
  10. Det är så himla starkt av dig att skriva allt detta, och jag blev så sjukt rörd av att läsa allting. Men du är grym, och jag hoppas du vet om det! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. åh tack så jättemycket tilda, verkligen. <3<3 kram

      Radera
  11. Har varit precis så för mig i ungefär ett år nu, verkligen exakt så.

    SvaraRadera
  12. Du är så bra Alma, tycker det var otroligt starkt och rätt (!!!) att skriva om detta. Du inspirerar så mycket med dina fotografier kloka ord och jag hoppas att du kan inspirera någon att bli fri från destruktiva tankar med denna text. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3<3 fina du!! massa kramar, du äger ska du veta! puss

      Radera
  13. Starkt av dig att skriva allt som pågått, har själv märkt att jag inte heller kan äta hur mycket som helst längre, har börjat träna och tänkt flera gånger att jag inte behöver äta och går och lägger mig hungrig. Måste nog bättre mig.

    Starkt av dig Alma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är just därför jag skriver om det, för att jag vet att det finns så otroligt många fler som börjat tänka i samma banor och som inte förtjänar att fastna i ett destruktivt beteende!

      kram på dig <3

      Radera
  14. åh alma, du är så himla fin, glöm inte det! <3

    SvaraRadera
  15. Jättestarkt av dig att dela med dig av detta! Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket Matilda, kram! <3

      Radera