Follow

2013/01/27

när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig "du är värd att dö för"

En gammal text som trogna bloggläsare säkert redan har läst, men den har fått lite ändringar så jag tänkte lägga upp den igen.



Jag klev in i den tysta, näst intill tomma kyrkan. Hela den stora byggnaden ekade av tomhet. Tomheten efter att någon du älskat gått bort. I taket fanns målningar, på väggarna satt guldpläterade ljusstakar. Jag brukade tycka att kyrkor var mysiga, men nu var det bara en tjock, obehaglig dimma runt omkring mig. Jag satte mig ganska långt bak, på en av de kalla träbänkarna. Prästen hälsade alla välkomna, och började tala om jorden, himlen och människorna. Talet var obegripligt för mig. Det var som en mur mellan mig och omvärlden, jag kunde inte höra, inte se dem. Jag hade annat i som snurrade i huvudet. Blicken klarnade  tillslut och jag blickade fram mot altaret. Allt var så fint, rosor, liljor, och massor av tända ljus. Varje blombukett hade ett sidenband virat runt sig. Ett sidenband med text på. ”Vi ses i Nangiala” stod det på en av buketterna. Den var från oss och mormor. Och det skulle vi göra. Tiden fram tills dess skulle nog vara lång och tung, men en vacker dag skulle vi faktiskt ses igen. Jag gick med tunga steg fram till kistan. La med försiktig hand, som om du fortfarande andades, en röd ros på kistan. På orgeln spelades ”What a wonderful world”. Men det var ingen underbar värld. Världen var orättvis, du skulle inte ha behövt dö än. Alla vackra minnen flög förbi i mitt huvud likt en film. De där soliga dagarna när jag och min kusin fick följa med dig ut i hönsgården. Vi var så små då, förstod ingenting och vi hade inga bekymmer. Vi fick hålla det små ljusgula, fluffiga kycklingarna. Vi pekade ut dom sötaste, som skulle vara som våra egna. Jag minns hur vi satt och bläddrade i Guinness Rekordbok tillsammans, och förundrades av alla galna rekord. Såhär i efterhand minns man ju bara allt det där fina. Allt som var bra och allt som man kommer sakna. Men det var inte alltid bra. Trots allt så var samtidigt arg på dig. Arg för att du valde flaskan före oss och arg för att du drack bort det lilla du hade kvar av ditt liv. Du hade kunnat få ut så mycket mer av dina sista år. 




Jag hade aldrig varit på en begravning tidigare och hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att det skulle vara så här svårt. Allt var tungt och mörkt och meningslöst. Tårarna rann, näsdukarna tog en efter en slut och mina ögon var rödgråtna och svullna. Jag blickade ut genom de färgade glasfönstren. Solens strålar nådde in i den annars rätt mörka kyrkan, träffade mitt ansikte och jag tvingades att kisa för att inte nysa. Jag nyser så lätt av för starkt ljus. Även fast solen sken så var det kallt och rått ute. December hade trots allt börjat, och den första snön skulle komma snart. En värkande smärta kändes inom mig när jag tänkte på att julen skulle firas utan dig. Jag som redan hade köpt dig en julklapp, vem skulle nu få den? Det var så svårt att förstå att du bara var borta. Rentav omöjligt. Jag torkade bort en sista tår och sedan, lika tom som en av dina urdruckna flaskor stegade jag ut ur kyrkan.

7 kommentarer:

  1. så himla fint och tragiskt.

    SvaraRadera
  2. men mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls

    SvaraRadera
  3. These photos are stunning. They remind me how beautiful the winter also can be, though I miss summer so bad.

    SvaraRadera
  4. Så vackert och sorgligt! Och otroligt fint skrivet, jag har varit med om samma.

    SvaraRadera
  5. JätteJÄTTEbra & fint skrivet Alma! Känner verkligen igen mig. Kram till dig! <3

    SvaraRadera